Kyrkomötet Motion 2008:42 av Anders Linger
Den kyrkliga rättsordningen

Förslag till kyrkomötesbeslut

1. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att förtydliga kyrkoordningens regler om lagprövning respektive lämplighetsprövning och att därefter återkomma till Kyrkomötet med ett förslag som klarare än vad som nu är fallet tydliggör för prövande instanser kyrkoordningens intentioner med lagprövning respektive lämplighetsprövning.

2. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att förtydliga och till Kyrkomötet återkomma med förslag om klarare regler rörande kommunikation i samband med beslutsprövning, i syfte att få till stånd säkrare garantier för att de sakfrågor som är föremål för prövning kommuniceras med berörda parter, på sätt som den svenska förvaltningsrättsliga doktrinen och traditionen samt kyrkoordningen förutsätter. Detta för att skapa bättre förutsättningar för mer genomreflekterade beslut i Överklagandenämnden än vad som varit fallet vid några tillfällen.

3. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att företa en översyn av Överklagandenämndens ställning i det interna kyrkliga rättssystemet samt att till Kyrkomötet återkomma med förslag till förändringar, där nämndens sammansättning, nämndens kompetens och erfarenheter samt nämndens resurser och organisation har setts över, i syfte att få till stånd en acceptabel samklang med det regelverk som nämnden har att tillämpa för att kunna uppfylla grundläggande förvaltningsrättsliga handläggningskrav.

4. Kyrkomötet beslutar att uppdra till Kyrkostyrelsen att utreda behovet av och möjligheten till att inrätta en kyrklig motsvarighet till det svenska JO-systemet, i syfte att få en självständig och extern juridisk instans, med befogenhet att pröva hur den kyrkliga interna rättsordningen fungerar och efterlevs.

Motivering

Vid Kyrkomötet 2007 behandlades i motionerna 2007:21, 2007:25 och 2007:50 dels Svenska kyrkans nuvarande systemimmanenta rättsordning, vilken ifrågasattes av motionären, dels frågan om Överklagandenämndens ställning och sätt att fungera samt dels frågan om behovet av ett kyrkligt internt sanktionssystem med anledning av påstådd bristande respekt för Överklagandenämndens beslut. Kyrkomötet beslutade, efter förslag från Tillsyns- och uppdragsutskottet, att avslå samtliga tre motioner.

Under det senaste året har debatten, med Fonus och Sveriges begravningsbyråers förbund som kraftfulla inspiratörer och livgivare, fortsatt. Låg debattkvalité, bristande kunskaper om bakomliggande förhållanden och återkommande misskreditering av vissa församlingars diakonala strävanden har lämnat trista spår efter sig. Berörda församlingars fortsatta verksamhet har dock i diakonalt och operativt hänseende inte påverkats negativt.

Efter uttalanden som två jurister i Överklagandenämnden gjorde i maj i år i Sveriges Radio, blev det emellertid oundvikligt att fokus än en gång kom att riktas mot Överklagandenämndens och dess representanters sätt att argumentera och juridiskt motivera sina ställningstaganden. De i detta senare sammanhang gjorda uttalandena om kyrkligt bedrivna begravningsbyråer, har förstärkt de otydligheter som nämnden redan tidigare skapat i frågan och bekräftar än mer den uppfattning som Kyrkomötets organisationsutskott uttalat i sitt betänkande 2007:4, nämligen, att ”Överklagandenämnden har i sina beslut angående församlingars begravningsbyråer inte gett den vägledning som församlingarna behöver i dessa frågor, samtidigt som nämndens beslut blockerat möjligheten för fler församlingar att öppna begravningsbyråer”.

Att Överklagandenämnden först formulerar ett beslut i en omstridd principfråga, grundat på påståendet att en viss verksamhet står i strid med kyrkoordningen och att nämndens ordförande i ett senare sammanhang muntligen uttalar sig i en radiointervju och där säger att det inte finns något i kyrkoordningen som förbjuder den omdiskuterade verksamheten, är ett av flera exempel på hur denna inomkyrkliga rättsinstans agerar motsägelsefullt och med en juridisk oskärpa som Svenska kyrkan inte förtjänar och inte heller bör acceptera fortsättningsvis.

Många inom Svenska kyrkan betraktar Överklagandenämnden som kyrkans interna ”högsta domstol”. En sådan institution måste, för att kunna vara trovärdig och bli respekterad, besitta både formell och naturlig auktoritet för att systemet ska fungera. Jag anser att det numera är uppenbart att Överklagandenämnden inte längre håller måttet i flera avseenden för sitt uppdrag. Detta känns särskilt smärtsamt för de församlingar som i dag får bära epitetet ”anarkister”, därför att det förväntas av dem att de ska tillämpa beslut som de antingen formellt inte berörs av eller att de ska rätta sig efter beslut som till och med ett av Kyrkomötets utskott uttalar saknar vägledning och dessutom fungerar som en operativ bromskloss genom sin blockering av församlingars fortsatta verksamhet i deras diakonala gärning för församlingsbor och andra.

Som exempel på några av de problem som under senare tid kommit i dagen i samband med Överklagandenämndens beslutsprövningsverksamhet kan följande nämnas:

♦ Den oerhört viktiga och för all svensk förvaltning grundläggande principen om kommunikation måste tydliggöras i kyrkoordningen så att den på ett seriöst sätt även respekteras av kyrkans högsta juridiska instans. Det har visat sig att ett åsidosättande av dessa regler kan resultera i felaktiga utgångspunkter och förutsättningar i en efterkommande beslutsprövningsprocess. Förutom den rättsförlust som då kan drabba en part i ett beslutsprövningsärende torde det även innebära att tilltron till och förtroendet för nämndens jurisdictio contentiosa på sikt rubbas om inte nämndens respekt för reglerna om kommunikation hålls högt.

♦ Att Svenska kyrkans högsta juridiska instans i beslutsprövningsärenden, Överklagandenämnden, inte besvärar sig med att meddela en tappande part (församling) att dess beslut om att inleda samverkan med en annan församling har upphävts av nämnden, kan endast uppfattas som inkompetens eller, i bästa fall, som ett utslag av extrem nonchalans. Överklagandenämndens resurser och organisation erfordrar därför en översyn, så att tiden mellan fattat beslut och beslutets offentliggörande för berörda parter kan reduceras från fyra månader, som nu har varit fallet vid två fall, till en enligt svensk förvaltningsrättslig praxis mer acceptabel nivå. Det är helt oacceptabelt att nämndens företrädare i officiella sammanhang lättsinnigt förklarar den extrema tidsutdräkten med ”resursbrist”, något som har skett! Och om det skulle förhålla sig så att nämnden verkligen har drabbats av extrem resursbrist måste det ifrågasättas varför detta inte har framkommit i den verksamhetsberättelse för år 2007 som nämnden har avgett till Kyrkomötet.

♦ Då Svenska kyrkans högsta instans i beslutsprövningsärenden, Överklagandenämnden, beslutar att upphäva en församlings respektive ett domkapitels beslut att avvisa anförda besvär i ett ärende rörande samverkan med annan församling, med motiveringen att beslutet skulle ge Kyrkomötet möjlighet att först behandla frågan, visar nämnden prov på en så pass osjälvständig ställning i sin ”dömande” verksamhet att den de facto frånträder det uppdrag den fått av Kyrkomötet. Överklagandenämndens visade benägenhet att därigenom, på ett rent operativt påverkande sätt, blanda sig i församlingars verksamhet genom att blockera deras möjligheter att utifrån diakonala målsättningar utveckla en verksamhet, bör leda till att frågan om nämndens kompetens och sammansättning omprövas. Dylika ageranden är av klar kyrkopolitisk karaktär och borde vara bannlyst för en kyrklig juridisk instans som förväntar sig respekt för fattade beslut.

Motstridiga uttalanden å ena sidan i fattade beslut och å andra sidan i offentliga uttalanden, ledamöter med sinsemellan olika uppfattningar i av nämnden redan avgjorda frågor samt bristfälliga förberedelser där nämnden inte med erforderlig precision penetrerat de sakfrågor som den har att behandla, har naturligtvis inneburit förtroendeförluster. Det är därför oerhört viktigt inför framtiden att här ådagalagda problem tas upp till bedömning i syfte att höja nämndens status och Svenska kyrkans interna rättssäkerhet.

♦ Den lagprövning som Överklagandenämnden har att göra i ett beslutsprövningsärende måste förtydligas i kyrkoordningen. Det är olyckligt för den interna ”lagefterlevnaden” inom Svenska kyrkan när inte tydlig åtskillnad görs mellan lagprövning och lämplighetsprövning.

Med hänvisning till vad som ovan framhållits vill jag föreslå Kyrkomötet att besluta uppdra till Kyrkostyrelsen att dels låta utreda behovet av vissa förtydliganden i kyrkoordningen, i syfte att förbättra det materiella underlaget för beslut i de beslutsprövningsärenden som Överklagandenämnden har att handlägga, att dels låta se över Svenska kyrkans överklagandenämnds ställning och sätt att fungera samt att dels låta utreda behovet av en kyrklig motsvarighet till JO-institutet för prövning av de kyrkliga rättsinstansernas olika handlingsrutiner, beslut och övriga åtgärder.

Fagersta den 18 juli 2008

Anders Linger (POSK)